Jag har haft anledning att testa kinesisk traditionell medicin genom att få behandling av en läkare med 6 års utbildning i Peking. Detta har gett mig anledning att reflektera över hur hennes behandling och bemötande av mig som kund/patient skiljer sig från den västerländska som jag är van vid.

Det första jag slås av är att hon ser helheten dvs. om man kommer med ett visst symptom så är det inte bara det hon koncentrerar sig på utan vill samla information om hela mig. Hur mår jag för övrigt både fysiskt och psykiskt, min bakgrund etc. Hela första mötet, som tar ca en timme, går åt att ”samla information” och att göra vissa analyser.

Det andra jag reflekterar över är att hon gör en behandling, ger mig vissa mediciner/örter och sedan skall vi ses igen för att se hur denna behandling har verkat på mig. Jag kan faktiskt inte erinra mig någon gång när jag varit hos en västerländsk läkare att de har velat träffa mig efteråt för att följa upp behandlingen. Antingen är de så säkra på att det de gör är rätt eller så är de inte intresserade. Tyvärr så lutar jag mig mer åt det senare. Jag har ett exempel på detta då jag besvärats av en åkomma under flera år, träffat olika läkare, genomgått olika ”behandlingar” men ingen av dessa läkare har följt upp hur deras ”behandling” har verkat.

Med dessa små iakttagelser kan jag inte låta bli att fundera över våra västerländska läkare och deras

• Sätt att möta sina kunder/patienter? Hur intresserad är de egentligen av mig och mitt välbefinnande? Bara detta att benämna mig som kund vet jag skapar ”kalla rysningar” hos vissa läkare jag träffat. Att se mig som kund skapar vissa förväntningar hos både mig och läkaren, är det månde det som skrämmer?
• Utveckling. Var vidareutvecklar de sig efter den långa studietiden? Hur lär de sig av sina erfarenheter, av sina lyckanden och misslyckanden? I min bransch är teorierna ”färskvara” och kan aldrig motsvara lärdomarna man gör från verkliga livet dvs. sina egna erfarenheter.

Nu vet jag att jag generaliserar och drar slutsatser från egna erfarenheter men jag tycker ändå att min snart 60 åriga erfarenhet föranleder mig att fundera och undra om ”vårt sätt” är det bästa ur både mänskligt och ekonomiskt perspektiv.