Läste nyligen i tidningen Chef om en enkät som visade att 40 % av cheferna som svarade mådde så dåligt att det hindrade deras förmåga att vara chef. Det är allt ifrån stress, ångest, depressioner och sömnstörningar som orsakar detta.

När jag läser det så tänker jag på säkerhetsbudskapet man får när man flyger. ”….. ta först syrgas till dig själv och sedan hjälper du dina barn!”. budskapet är tydligt – du är inte till någon nytta för någon om du negligerar dig själv!

Kanske man som chef kan ta till sig detta enkla budskap. Nu menar jag inte att raljera eller förenkla något som i grunden är komplicerad, men det är inte så sällan jag ser chefer som inte tar detta enkla budskap till sig.

De springer som skålade råttor och skall vara alla till lags utom sig själva. Jag kallar det ”stålmansyndromet” – jag måste fixa allt!

De stannar inte upp och funderar på vad de kan göra klokare.

De stannar inte upp och reflekterar om de kan involvera andra istället för att lösa allt själva genom att t.ex. delegera på ett klokt sätt som får medarbetarna att växa (och därmed ta större ansvar allt eftersom de växer).

De stannar inte upp och reflekterar om de kan jobba smartare med sitt team genom att t.ex. skapa ett mera högpresterande team som tar eget ansvar.

De stannar inte upp och reflekterar över om de är på rätt företag. Är förväntningar i samklang med dina egna värderingar?

De stannar inte upp och reflekterar över om det finns en rimlig koppling mellan ansvar, stöd och mandat? Vad är mitt ansvar? Vad har jag för mandat? Vad behöver jag för stöd uppifrån för att kunna verkställa mitt ansvar?

Det skrämmande med denna rapport är att 80 % väljer att blunda för sin egen situation. Det är bara 20 % som försöker göra något genom att be om hjälp! Så vad gör de andra? Springer tills de stupar?

Läs gärna artikeln i Chef