Curlas det för mycket med morgondagens medarbetare?
27 maj, 2016 | By Roy Bartilson |
Jag tänkte sticks ut hakan och skriva en lite annorlunda blogg utgående från mina erfarenheter som relativt nybliven farfar.
Jag har den stora förmånen av att vara farfar till en underbar liten tös på drygt 2 år. Lite då och då kallas farmor och jag in för att ”underlätta” vardagen för tösens föräldrar, hämtning, lämning, osv, vilket vi givetvis gör med glädje. Vid dessa tillfällen har jag iakttagit intressanta företeelser på lekplatser och andra ställen där det kryllar av småttingar med sina föräldrar eller far- och morföräldrar. Dessa iakttagelser är givetvis mina egna och inte vetenskapligt underbyggda, men jag har sett det tillräckligt ofta för att vara lite fundersam kring dessa småttingars framtida roll som medarbetare och anställda, kanske även chefer!
Så, vad är det jag ser? På lekplatsen kan två ungar ha olika uppfattningar om vem som exempelvis skall ha en specifik spade. På min tid fick barnen reda ut sina ”konflikter” själva, vilket de alltsom oftast klarade bra utan vuxnas inblandning. Vår roll var att övervaka.) så att ingen blev skadad. Men det jag ser idag är att föräldrar ingriper direkt och låter inte ungarna själva försöka reda ut problemet” Mamma eller pappa kan säga ”nämen nu var det lilla xxx som hade spaden så då låter vi hen behålla den” och tar tillbaka spaden till den ”rättmätiga” ägaren. Detta sker oavsett om det gäller ens eget eller någon annans barn som tagit något. Föräldrarna reagerar dessutom omedelbart, nästan reflexmässigt. Vad är man rädd för tänker jag? Varför är de så snabba att tillrättalägga och lägga sig i? Är det deras egna konflikträdslor som kommer fram? Å andra sidan kanske man kan säga att agerandet visar på och lär ut hänsyn till de små, eller gör det det?
Det som gör mig fundersam (kanske en yrkesskada hos mig som ledarskapskonsult J) är vad det är vi egentligen lär barnen? Tar vi över deras egen möjlighet och ansvar att träna på att hantera konflikter? Vad händer när de blir större och föräldrarna inte finns där? Hur blir de som lagspelare i yrkeslivet när de själva inte får prova att lösa konflikter eller meningsskiljaktigheter?
Apropå curling, man kan undra om samma föräldrar är chefer i yrkeslivet J!? Vi ser en hel del curlande bland chefer när vi är ute i olika uppdrag. Medarbetare som år efter år beter sig kontraproduktivt, men som av cheferna ändå inte blir upplysta om konsekvenserna av deras agerande. Chefer som inte uppmuntrar medarbetare att initialt själva försöka lösa ev konflikter med andra, utan som omedelbart tar på sig ansvaret att lösa dem. Vilka signaler skickar detta till andra medarbetare? Om vi inte börjar i föräldrarollen, hur ska vi då uppmuntra våra småbarn – eller våra medarbetare för den delen – att bli självständiga, ansvarstagande och lagspelande individer?