Är det så att vi under en tid, genom ”coachande förhållningssätt” skapat så starka individualister som ska ta allt initiativ själva och ta ett större eget ansvar, att vi lär chefer att inte gå in och ta ansvar. Alla frågor medarbetarna har glider av cheferna likt teflon och riktas snabbt tillbaka med en fråga, typ”Vad kan du göra…”, ”Vad har du gjort…” Man förväntar sig att medarbetaren gjort åtminstone några försök och testat några idéer själv innan de får dom svaren de kanske direkt behöver för att lösa sin uppgift?

Det kan ju vara ganska behagligt som chef att bara behöva ställa coachande frågor och överlämna ansvar till medarbetarna. Men att våga styra, våga vara tydlig, våga fatta beslut, våga visa vägen först, våga vara målfokuserad och våga ge feedback, är egenskaper och kvalitéer som också behövs i ledarskapet. Den stora risken just nu med för mycket fokus på det coachande förhållningssättet är att dessa egenskaper och kvalitéer inte tränas i vardagen, och att medarbetarna anser att man som chef abdikerat.

Det kanske är dags att hitta balansen mellan de olika egenskaperna och kvalitéerna man behöver som chef och ledare för att verkligen tillgodose både företagets och medarbetarnas intresse. Organisationen kanske ska våga vara tydlig med att det är ok att vara chef också och inte bara coach.