Susanne Carlson är verksamhetschef på ett äldreboende inom Aleris i Linköping. Det handlar om vård i livets slutskede för bla dementa personer. Men det handlar om mycket mer än vård i klassisk bemärkelse, det blir jag varse under samtalet med Susanne.
Susanne Carlsson, verksamhetschef Aleris Linköping
Jag har träffat Susanne under ett chefsprogram som löpte under ca 8 månader. Det som tidigt slog mig var hennes lågmälda närvaro i det vi arbetade med, hennes förmåga att växla allvar med diskret, underfundig humor, samt hur hon vurmade för att lyfta fram och upp de unga chefer som var deltagare i programmet.
Uppdraget är att de äldre som bor hos mig ska ha det så bra som möjligt, säger Susanne. Jag vill försöka göra det lilla extra för de som bor här och även ha fokus på det friska. Det där återkommer Susanne till, att många har fokus på det sjuka när hon också vill belysa det friska. Ingen är 100% sjuk och det finns alltid något man kan göra för att odla den friska delen, även om man är fysiskt begränsad, halvsidesförlamad eller av någon annan anledning har nedsatta förmågor eller funktioner.
När Susanne odlar det friska hos de boende så tar hon avstamp i deras önskningar, minnen och känslor och arbetar för att få med sig personal och anhöriga i det arbetet. Inget är omöjligt, begränsningarna är få; en man längtar efter att lukta på hästmule efter ett liv som skogsarbetare och sedan det uppdagades kommer det med regelbundenhet en häst på besök till äldreboendet. Starka minnen och känslor väcks till liv och några barnbarn kan även få sig en ridtur då och då. En annan pratar om längtan efter barndomens mjukglass. Idag har de en glassmaskin som skänker i samband med någon aktivitet en del eftermiddagar. För att inte tala om hönshuset som hon hoppas ska stå färdigt i augusti, odlingen, kaninerna och andra projekt som Susanne tillsammans med sina medarbetare genomfört för och med de boende. Susanne arbetar också för att vara i fas med tiden och de som inte orkar ta sig ut till hönsen, kan följa dem via webkamera och surfplatta.
Förra året infördes pubkvällar med olika teman. Efter kontakter med lokala krögare fick man loss både neonskyltar, ölglas och barmattor. När Australien var på temat blåste man upp en plastpool och hade plasthajar och morgonen efter sade en av de mer dementa på boendet att han knappt orkade gå upp eftersom han var på puben igår. Givetvis är det som erbjuds alkoholfritt, betonar Susanne!
Under samtalet utgår Susanne i sitt ledarskap i första hand från de som bor på äldreboendet, inte förrän jag frågar specifikt, kommer hon in på sig själv eller på sin personal. Det är tydligt att de äldres välmående kommer i första rummet. Det är hennes uppdrag.
Vad innebär då ett gott ledarskap (om vi nu ska ha lite fokus på henne och medarbetarna)?
I min roll som ledare och chef så är jag inte förmer än någon annan. Jag är ytterst ansvarig när beslut ska fattas, men däremellan är jag en i gruppen. Det är viktigt för mig, säger Susanne. När vi har APT, arbetsplatsträffar, så varken hörs eller syns jag särskilt mycket, jag försöker låta andra lyfta ämnen och frågeställningar. Ren information kan jag ju maila ut. Man får förtjäna sin chefsroll, det är inget man kan läsa sig till, säger Susanne på sitt oförställda, självklara vis.
Hon tycker att vi behöver ändra synsättet på chefen i samhället. Det finns en övertro på chefer. Susanne har ofta fått flytta runt, kliva in i verksamheter och grupperingar som inte fungerar som det är tänkt. I nya grupper brukar hon säga ”I min hjärna fungerar saker på precis samma sätt som i era hjärnor. Jag kan inte mer än ni, och jag behöver er, vi behöver varandra”. Man får vara sårbar och säga att man inte har svar på allt. Men man ska utstråla och förmedla trygghet.
Att få till ett gott resultat, säger Susanne! Att känna att personalen tycker att jobbet är både utmanande och roligt. Jag har sagt att vi inte ska nöja oss med OK, vi ska bli bäst! Det har varit en resa att förankra det i personalen, men med lite tålmodigt arbete så är nu både personal och anhöriga taggade att jobba för det.
Ryktet som följer mig, att jag ofta har fått byta roller och enheter för att redan ut svårigheter för att få verksamheter på rätt köl, gjorde att personalen inte trodde att jag skulle bli så långvarig när jag kom hit. Men detta är mitt uppdrag nu, tanken är att jag är kvar och det finns fortfarande spännande saker att utveckla. Det är ju slitsamt för alla i en organisation när det blir hög omsättning på ledarna.
Susanne har tidigare provat en rad olika yrken, allt från kallskänka till bingovärdinna. Mitt i livet beslöt hon sig för att bli diakon, en medmänniska i kyrkans tjänst, som hon beskriver det. Vägen gick via fritidspedagogutbildning. Sedan fick hon barn och började jobba extra på äldreboende, där hon sedan blev kvar. Nu gör jag det jag ville göra när jag skulle bli diakon, men inte i kyrkans tjänst, säger hon.
Jag vill göra livet bättre för gamla människor. Äldre och deras livssituation har blivit otroligt viktigt för mig av någon anledning. Jag är på rätt plats.
Om vi går tillbaka till arbetsplatsen och dess utmaningar, hur tror Susanne att framtidens äldreboenden kommer att se ut? Äldreboenden är ju värre än Hedenhös när det gäller exempelvis digitalisering, menar Susanne. Det finns knappt Wifi och under OS har de äldre nästan inte kunnat se något fast de är intresserade. Jag förstår det, det skulle ju vara en jättekostnad och det handlar om att prioritera; wifi eller att larm fungerar? Men att önskan om inflytande och valmöjligheter från både äldre och deras anhöriga kommer att öka, det tvivlar inte Susanne på.
Framåt behöver vi också lyfta frågor och val kring döden på ett annat sätt än vad vi gör idag. Många säger ”Ingen ska dö ensam”, och jag undrar varför? Ska man inte få välja det själv? Vi kan inte bestämma över andra, menar Susanne. När man flyttar in till oss så är det för att dö här, så krasst är det. Det ska ske på det sätt som den gamla vill och önskar. Vi är oerhört bra på att hjälpa en människa som är sjuk till 90% (lägga om sår, vårda, ge rätt medicinering, mm), men det 10% som är friskt, där kan vi bli bättre! Vad gör vi med de förmågorna? Det glömmer vi när människor är i livets slutskede. En del bor här i 10 år! Alla kan fortsätta odla det friska!
Och vi som arbetar inom äldreomsorgen borde ständigt tänka ”Hur blir vi bättre tillsammans”? Vi ska förskjuta jag-perspektivet till VI. Då blir jobbet både utvecklande och roligt!
Men tillbaka till nuet; just nu gläds Susanne och hennes medarbetare åt att våren annalkas så att de kan komma ut och göra aktiviteter tillsammans med de boende!
Stockholm: 