Vilket uttalande! Lika sannolikt som att Ingemar Stenmark gör reklam för Swedish Match eller att man ser Ulf Lundell och Jacob Wallenberg luncha ihop på Östermalm.

Så… vem har sag det då? Ingen såklart! Det är det som är min poäng eller kommer att bli rättare sagt. Jag och kollegorna var nyligen i San Fransisco för att plocka upp det senaste inom ledarskap och för att träffa en samarbetspartner. Kontrasterna blir inte små kan jag säga, när jag kommer hem och hör debatten. Per Nuder säga ”Nej, nej, nej” och det skrivs en rad artiklar om hur man ska tolka Nejet eller när Sven-Erik Österberg säger att ”skulle jag få frågan kommer jag att överväga den noga”.

De företagsledare vi lyssnade på i väst hade en fantastisk förmåga att berätta hur duktiga de var, på ett naturligt och smakfullt sätt. Då ska vi komma ihåg att det finns mycket som inte imponerar på mig i USA och jag är minst sagt känslig mot personer som ”prackar” på en välpolerade budskap. Det jag däremot gillar är personer som är tydliga med vad de vill och vågar säga det utan krusiduller. Det har vi alltför lite av här hemma, Jantelagen verkar sitta lika hårt som Bohusgraniten på vår egen västkust. Nu vet jag att en del kloka människor jag ser upp till resonerar att det är taktiskt rent ledarskapsmässigt, att som potentiell partiledare först säga nej – att det är en del av förankringsprocessen, ett sätt att få med sig gräsrötterna i arbetarrörelsen. Men jag tvivlar på det! Nej, jag skulle önska att det fanns någon som helt enkelt uttalde rubriken ovan med glöd i ögonen. Dels för att jag vill se mindre av Jante och dels för att jag tror svensk politik behöver en väl fungerande opposition, om inte annat för att få folk att hänga med mer i den politiska debatten.

Och… med handen på hjärtat, tror du Socialdemokraterna får till den förändring som behövs för att det ska bli en opposition att tala om med en ledare – VD – som säger ”nej nej nej men okej om ni tjatar så kan jag väl säga ja eftersom ni inte hittar någon annan”?