I en intervju i Dagens Industri 9e december berättar Leif Johansson att han gärna ser att hans efterträdare är ”robust och stryktålig som en Volvo 240 med ett stabilt själsliv eller som en ”tanks med kuddar utanpå”. För min egen del tänker jag att han egentligen berättar om sig själv. Jag har inte träffat Leif Johansson men jag har träffat några andra ”tanks med kuddar utanpå” och sett med vilken smidig effektivitet de klarar att få med sig organisationen i tuffa förändringar. Men… det är tyvärr allt för få av alla de chefer jag arbetat med genom åren som klarar att kombinera de här förmågorna, lyssna men ändå mjukt driva på och forcera hinder.
Varför är de så få? Är det helt enkelt en otrolig svår kombination eller är det så att de sista ledarskapstrenderna driver på än i den ena eller den andra riktningen utan att det blir en sund balans. I ena stunden är det effektiv Lean management som gäller och i nästa stund är det Coachande ledarskap för hela slanten?
Vad tror du? Varför finns det så få tanks med kuddar utanpå? Kul om det kommer kommenterar här!

Sedan kan jag inte låta bli att fundera på varför det är så tyst kring Leif Johanssons avgång. Han har styrt Sveriges största företag i 14 år och under den tiden har Volvo ökat från 96 mrd till 300 mrd. Okej, inte bara organisk tillväxt och vid några kvartal med röda siffror men ändå…! Bara några dagar efter hans avgång fanns det knappt några artiklar överhuvudtaget i media, inte ens i Göteborgsposten! Vad beror det på då? Ja, han är ingen super entreprenör som Ingvar Kamprad eller HM:s Stefan Persson. Han är heller inte så karismatisk som PG Gyllenhammar och Janne Carlzon. Kanske beror det på att han många gånger valt att sätta kollegor i centrum istället för sig själv och inte satsat på sitt eget personliga varumärke utan på bolagets varumärke!?
Tills någon övertygat mig om något annat gäller den förklaringen för mig och för detta tar jag av mig hatten för Leif Johansson!