Image Image Image Image Image Image Image Image Image

Reflektioner Archives - Sida 4 av 7 - Ledarskaparna

12 dec

By

Är vi till för kunden eller oss själva?

12 december, 2013 | By |

bokÄnnu ett smakprov från vår bok 150 Ledningsgrupper senare – vår bild av en dold potential.

I många uppdrag stöter vi på problematiken med att chefer värnar sin enhet på bekostnad av helheten. Vi kan se att sättet att mäta och belöna ofta bidrar till ett sådant beteende.

Vid arbetet med ledningsgruppen fick vi möjligheten att besöka olika resultatenheter för att skapa oss ett bättre underlag. Vid ett besök träffade jag två resultatenheter som var förlagda i samma hus men på skilda våningar. Först träffade jag chefen för enheten på bottenvåningen och jag ställde som vanligt frågor om vad som gick bra och mindre bra, vad det berodde på och vad hon tänkte göra åt det. Jag fick då höra att de hade fullt upp. Chefen var stressad och behövde gå ifrån vårt möte för att ta emot ny inhyrda konsulter och det var ju härligt att se en enhet med positiva bekymmer. Nästa enhet låg en trappa upp. Chefen mötte mig i korridoren med ett glatt leende. Jag ställde samma frågor till honom som till chefen en trappa ner. Denna gång blev svaret: ”Vi har det lugnt och inget att göra alls egentligen’.

Jag gick ner till den stressade chefen igen och frågade varför de inte hämtade resurser en trappa upp. Där fanns ju all kompetens de behövde. Svaret blev: ”De är för dyra.” Det visade sig att interndebiteringspriset var högre än att hyra in resurser från annat håll och då skulle de inte nå sina resultatmål.

När jag tog upp detta med ledningsgruppen upptäcktes att problemet började redan här; divisionscheferna mäts och belönas efter resultatet i sina divisioner och beslut och direktiv blir därefter. All uppföljning med hjälp av Controllers och datasystem skickar signalerna ”du måste ordna ditt resultat annars blir du underkänd”. Det är väl bra och självklart att alla ska bidra till resultatet. Men vilket resultat? Den egna enheten eller företagets? Det är inte alltid de går hand i hand.

De strategiska målen och de organisatoriska värderingarna måste tillsammans med interna mätsystem leva i symbios med varandra. Konsekvenserna blir annars intern konkurrens och resursslöseri. Man kan fly undan genom att säga ”det borde cheferna förstå” och se förbi problemet. Men faktum är att det inte görs, vi har sett alldeles för många bevis för det, nästan i varenda ledningsgrupp vi arbetat med. Kanske beror detta på att det ofta får konsekvenser för den personliga plånboken, men ofta även för att de anställda inte uppmuntras att se till helheten.

Rapporterna i en ledningsgrupp är oftast uppbyggda utifrån att var och en levererar sina resultat, kanske i form av en avvikelserapportering. Hur ofta diskuteras helheten i ledningsgruppen? Hur ofta belönas att man ”offrar” eget resultat till förmån för helheten?

Syftet är säkert bra med timdebitering; att bidra till att vi alla förstår vad som behövs för att nå våra ekonomiska mål samt för att kunna följa upp var vi är lönsamma eller inte, men vi ser ofta baksidan som innebär intern konkurrens där man inte vill dela med sig av ”sina” kunder, som i fallet ovan. Man förstår inte att företaget har en enda plånbok där man förflyttar ”polletter” mellan olika fack.

Vi har också märkt ett fenomen som har med detta att göra; många ledningsgrupper har inget mål för gruppens arbete i sig. Vanligtvis tar man strategiska mål och fördelar ut dessa på de olika enheterna i gruppen och det görs inga planer för vad gruppen ska uppnå för mål med sitt arbete. Genom en gemensam uppgift som t.ex. att svara på frågan ” Vad skulle du vara stolt över om ni som ledningsgrupp, genom ert samarbete, har uppnått till första juli nästa år?” går det att hålla ihop gruppen och skapa gemensamma mål. För ni har väl bara en resultaträkning i företaget – egentligen?

Vi märker att många företag behöver se över sina nyckeltal och mätetal. Styr de verkligen mot de strategiska målen?

19 nov

By

Innovationskultur – en trend eller verklig framgångsfaktor?

19 november, 2013 | By |

Bild innovationskulturMånga pratar idag om innovation som kritisk framgångsfaktor och man kan undra om det är en trend eller om det ligger något bakom?

Läste en ny rapport från PwC som gjort en enkät bland 260 VD.ar världen runt. Enligt den rapporten så är detta ett område som de flesta (97 %) prioriterar högt. På fem år (senast PwC gjorde sin enkät) har fokus gått från effektivisering och ”cost cutting” till innovation som prioriterat område. Det intressanta är att VD ser hela företaget med alla anställda som målgrupp dvs. det är inte bara R & D avdelningen som skall vara innovativ utan samtliga anställda skall kunna bidra. Det är inte en ”skalman” man vill ha som uppfinner nya läckra produkter utan snarare är det nya sätt att sälja och skapa kundvärden dvs. lösningar.

Hur skall man åstadkomma detta? Det man säger i enkäten är att det är ledarskapet och kulturen som är den viktigaste framgångsfaktor att åstadkomma den rätta innovativa kulturen i organisationen.

Hur skall nu detta gå till? Man tycks vara väldigt överens om att ledarna måste skapa rätt förutsättningar i organisationen genom att bl.a. eliminera hindren. Hinder i form av byråkratisk administration. Organisatoriska begränsningar som hindrar samarbete över gränser, belöningssystem som är kontraproduktiva mm. mm.

I veckan var jag med om ett mycket intressant seminarie som anordnades av Vinnova och tidningen Chef med samma tema (för att se sidan tryck här). Temat var ledarskapet i att åstadkomma en innovativ företagskultur och byggde på ett antal forskarrapporter. De pratade om ett nytt paradigm kring ledarskap. Vi går ifrån funktionella uppdelningar med skarpa gränser till kompetensintensiva tjänster som behöver fogas samman. Detta kräver samarbete och relationer där vi agerar i samverkan över alla gränser.

Det jag tog till mig efter att ha lyssnat på dessa forskare och deras resultat är

  • Det kommer att krävas nytt ledarskap som bygger på ledarskap mellan enheter och människor snarare än över organisatoriska gränser. Det kommer att handla mycket mer om att skapa relationer och samarbete över både organisatoriska och företags gränser för att främja olika kompetenser, olika expertkunskaper, olika funktioner att kreera nya idéer.
  • Ledarens roll blir att skapa bästa förutsättningar för medarbetare att vara innovativa genom att skapa handlingsutrymme. Brist på tid är det som kommer upp i Chefs enkät när man frågar vilka är de största hindren för innovation. En annan är ”för mycket intern byråkrati.
  • Ledarens uppfattning om vilka hinder som finns och vilket stöd medarbetarna behöver är inte alltid detsamma som medarbetarens. Ledarna tror ofta att medarbetarna behöver coachning medan medarbetarna vill ha större frihet. Vågs fråga!
  • Våga pröva och lär av lyckanden och misslyckanden. Det finns inte färdiga svar (en forskare kallade det för ”svarta lådan” det som sker mellan ledaren och medarbetarna i en innovativprocess).

30 aug

By

Utveckling = lära av lyckanden och misslyckanden

30 augusti, 2013 | By |

Roy Bartilson_9758

Jag har haft anledning att testa kinesisk traditionell medicin genom att få behandling av en läkare med 6 års utbildning i Peking. Detta har gett mig anledning att reflektera över hur hennes behandling och bemötande av mig som kund/patient skiljer sig från den västerländska som jag är van vid.

Det första jag slås av är att hon ser helheten dvs. om man kommer med ett visst symptom så är det inte bara det hon koncentrerar sig på utan vill samla information om hela mig. Hur mår jag för övrigt både fysiskt och psykiskt, min bakgrund etc. Hela första mötet, som tar ca en timme, går åt att ”samla information” och att göra vissa analyser.

Det andra jag reflekterar över är att hon gör en behandling, ger mig vissa mediciner/örter och sedan skall vi ses igen för att se hur denna behandling har verkat på mig. Jag kan faktiskt inte erinra mig någon gång när jag varit hos en västerländsk läkare att de har velat träffa mig efteråt för att följa upp behandlingen. Antingen är de så säkra på att det de gör är rätt eller så är de inte intresserade. Tyvärr så lutar jag mig mer åt det senare. Jag har ett exempel på detta då jag besvärats av en åkomma under flera år, träffat olika läkare, genomgått olika ”behandlingar” men ingen av dessa läkare har följt upp hur deras ”behandling” har verkat.

Med dessa små iakttagelser kan jag inte låta bli att fundera över våra västerländska läkare och deras

  • Sätt att möta sina kunder/patienter? Hur intresserad är de egentligen av mig och mitt välbefinnande? Bara detta att benämna mig som kund vet jag skapar ”kalla rysningar” hos vissa läkare jag träffat. Att se mig som kund skapar vissa förväntningar hos både mig och läkaren, är det månde det som skrämmer?
  • Utveckling. Var vidareutvecklar de sig efter den långa studietiden? Hur lär de sig av sina erfarenheter, av sina lyckanden och misslyckanden? I min bransch är teorierna ”färskvara” och kan aldrig motsvara lärdomarna man gör från verkliga livet dvs. sina egna erfarenheter.

Nu vet jag att jag generaliserar och drar slutsatser från egna erfarenheter men jag tycker ändå att min snart 60 åriga erfarenhet föranleder mig att fundera och undra om ”vårt sätt” är det bästa ur både mänskligt och ekonomiskt perspektiv.

03 jun

By

Hur kan man få medarbetarna att engagera sig i organisationens utveckling?

3 juni, 2013 | By |

Omslag_150_ledningsgrupper_FramVi märker alltför ofta att företagsledningar tror att förändring kan ske genom Power Point. Ledningsgruppen har själva ägnat flera veckor, kanske även månader åt att förstå omvärlden, se företagets styrkor och svagheter i relation till denna omvärld och sedan skapa strategiska mål och aktiviteter. De har alltså själva ägnat en lång tid att själva förstå, enas om gemensamma antaganden och fått svar på sina varför-frågor. Sedan inträffar det märkliga när de ska få resten av organisationen att komma fram till samma slutsatser; de samlar sina anställda, visar ett antal Power Point-bilder och vips så ska alla förstå. Vad hände med de anställdas behov av att ställa sina varför-frågor, diskutera konsekvenser, innebörd, m.m.?

Varför anses medarbetarna just då så mycket smartare än de som sitter i ledningen?

Vi menar att det finns ett rejält engagemang att hämta från medarbetarna i organisationen om de bara får chansen. För att det ska fungera bra krävs ett engagemang från ledningen och att tid och resurser avsätts för att alla ska kunna förstå varför de måste ändra beteende. Vi är också övertygade om att de har många kreativa idéer till lösningar som ni i ledningen inte skulle kommit på.

En bra förankringsprocess består av

  • Processen är prioriterad av ledningen som ett av sina viktigaste projekt.
  • Mellanchefer och medarbetare måste ha tillgång till personerna i ledningen med deras svar på varför förändringen är viktigt för företaget och vad som skulle hände om inget gjordes.
  • Medarbetarna måste känna att det är på allvar.
  • Alla medarbetarna måste involveras i förankringsprocessen och få svar på sina ”varför-frågor”.
  • För att alla skulle våga säga vad de menar och mena vad de säger krävs en trygg diskussionsmiljö. Det är viktigt att tillåta både ofärdiga tankar, olika känslor och olika åsikter att lyftas fram utan att bli värderade eller dömda. Om inte detta uppnås är risken stor att resultatet blir ”läpparnas bekännelse”.
  • Varje medarbetare måste känna att de kan påverka. Detta kan t.ex. göras genom att var och en i företaget kan komma med förslag på vad de tycker deras enhet och de själva skall göra.

I grund och botten ser vi tre kärnfulla frågor som medarbetarna behöver svar på för att säkerställa deras engagemang:

  • Varför behöver något förändras (vem tjänar på detta)?
    • Jag måste förstå!
  • Vilka krav ställer ni på mig?
    • Vad behöver jag göra annorlunda?
  • Hur hanterar jag det?
    • Vilket stöd får jag?

16 apr

By

Det står och faller på bemötandet!

16 april, 2013 | By |

bemötandeSe mig, hör mig bekräfta mig, detta brukar jag säga är gyllene regler i ledarskap. Alla medarbetare vill bli sedda, hörda och bekräftade. I dagarna har jag fått uppleva bristen på detta i professioner som borde vara experter, en bilsförsäljare och en hotellreceptionist.

Jag är i processen att byta min bil. jag har tidigare köpt mina två senaste bilar på samma ställe då jag har varit nöjd med säljaren. För mig är det viktigt att det etableras en förtroendefull relation. Jag vill inte känna att man ”kränger” något, utan jag vill bli sedd, hörd och bekräftad för att vara en klok köpare. Det betyder att jag vill uppleva att man lyssnar på mina behov, att man anstränger sig att möta dessa behov osv. Jag brukar gå tillväga på följande sätt. Först tittar jag på olika förslag för att få underlag till mitt beslut. När jag har bestämt mig för vad jag vill ha så vill jag uppleva att säljaren och jag kan mötas på vägen dvs. jag har mina behov och ekonomiska ramar och säljaren har sina. Upplever jag att denna förståelse finns är jag nöjd även om inte jag har fått det exakta ekonomiska utfallet jag egentligen ville ha.

I just detta fall så hade vi kommit till fasen där jag uttryckte mina behov. Jag upplevde att säljaren inte ville förstå vad jag önskade och var inte heller beredd att lyssna mera för att förstå. Ifrån att jag var beredd på att göra en snabb affär (som hade inneburit en marginell sänkning av priset) svarade jag att jag skall tänka på saken. Nästa dag återkom säljaren och undrade hur det gick (uppenbarligen var han intresserad av en affär). Jag svarade att jag tänkte ta in mera underlag genom att undersöka konkurrenter. Då förstod säljaren allvaret och skulle prata med sin chef. Han gick dock inte så långt att han var intresserad av varför det kunde bli så här och vad han kunde göra för att förbättra situationen. Jag åkte iväg och träffade en konkurrent som var mycket skickligare att se, höra och bekräfta mig och det blev en snabb affär.

Jag hade en liknande upplevelse i helgen när jag tog in på ett hotell. Fram tills min fru och jag checkade in hade vi en positiv känsla av hotellet (har aldrig tidigare bott där). När vi kom fram, efter 6 tim. körning, och full av förväntan inför vår helg i storsstaden möttes vi av en humorlös och oengagerad receptionist. Det bemöttandet, även om det var kort, gav en slags bitter eftersmak som hängde kvar länge.

Ja vad lär man sig av dessa fall. Det som förvånar mig varje gång jag upplever något liknande är att detta är Basic. Dvs. jobbar man i service yrken och har med människor att göra borde det vara grundkurs A att man skall vara trevlig och se till att kunderna är sedda, hörda och bekräftade, eller? Är det ingen ledare som introducerar nya i sina roller eller tar man för givet att detta är BASIC och att alla kan och vet detta? Hur många affärer missar de pga. av detta? Förstår ledningen att ändrad attityd kan innebära mer affärer? Jag pratar inte om ”rocket science” (=avancerad lära) utan om grundläggande vänlig och lyhörd bemötande. Att vara intresserad av sin kund och vilja ge den det bästa man förmår.

I bägge dessa fall var personerna i fråga unga och kan inte ha haft så värst mycket erfarenhet vilket för mig betyder att det är än viktigare att se till att de får en ordentlig utbildning/introduktion till sin funktion och att de förstår konsekvenserna av olika bemötanden.

Vad är era erfarenheter?

27 mar

By

Chefer och ledarskap – en strategisk framgångfaktor?

27 mars, 2013 | By |

åsnaLäste följande i senaste personal och Ledarskap i en artikel som handlade om att intresset för chefsjobb minskat

  • Mellan 2009 till 2011 halverades antal sökanden per utlyst chefstjänst
  • Värst är det i offentlig verksamhet
  • Färre kvinnor än män är intresserade
  • Samtidigt ÖKAR antalet utlysta chefstjänster (40-talisterna försvinner)

Om man beaktar detta och samtidigt säger alla prognoser att det kommer att råda brist på kvalificerad arbetskraft. Jag vet att många företag inte kan expandera i den takt de önskar pga. att de inte hittar tillräckligt duktiga medarbetare. För mig betyder detta att VD:ar och ledningsgrupper måste prioritera denna fråga i större grad än de gör idag, detta är inte bara en HR fråga.

Vi har gjort en undersökning bland VD:ar och resultatet av den oroar mig något med beaktande av ovan. Det de säger, lite förenklat, är att de tycker det är mindre intressant att utveckla medarbetare än strategier och kundrelationer.

Jag tror att högsta ledning kommer att tvingas prioritera denna fråga. Samma undersökning pekar också på att färre av de yngre vill bli chefer. Vi tror att fler och fler vågar ta steget men färre och färre vill göra det. Frågan för många företag blir snarare ”Hur ska vi få fler att vilja bli chefer?”. Många unga idag ser inte alltid de bästa förebilderna. De ser sina föräldrar som arbetar jämt och är helt upptagna av sina jobb dygnet runt. Det ser chefer som går in i väggen. Chefer som måsta säga upp medarbetare och ta en massa jobbiga men viktiga samtal. Kort sagt; de ser mycket av baksidan av chefsarbetet.

Men, det finns fördelar. Den främsta, tycker vi, är möjligheten att påverka sin egen och sin enhets utveckling. En chefsroll ger alla möjligheter till ökad självinsikt. Den ger också en möjlighet till en massa spännande och utvecklande upplevelser man aldrig skulle ha fått annars. Vad händer i omvärlden? Vad innebär det att driva ett företag? Varför reagerar människor så olika trots samma förutsättning? ……………

En utmaning vi tror många chefer kommer att stå inför är förmågan att anpassa medarbetarnas roller och situationer utifrån de förutsättningar som råder för stunden. Både utifrån att företagets situation ständigt förändras men också utifrån att medarbetarnas förutsättningar och vilja att anta större utmaningar varierar över tid. T.ex. vill man inte resa och jobba kvällar om man har småbarn eller så kanske man vill ta ett uppehåll för att utveckla sig själv eller resa. Eller varför inte bara kunna byta arbetsuppgifter? Att kunna variera arbetsförhållandena blir allt viktigare om man vill behålla personalen längre och följa kundens behov snabbare.

Det är nog hög tid att fundera på vad vi vill ha för ledarskap imorgon som både tilltalar de ”nya cheferna” och skapar framgångsrika företag.

Om det är sant att antalet psykopater bland våra chefer ökar (för att grogrunden är så god) behöver vi nog verkligen ta oss en ordentlig funderare på vad för slags företag vi vill skapa imorgon.

Vad tror du behövs för att attrahera de yngre till att bli chefer?

05 mar

By

Prata innovation ger inga resultat!

5 mars, 2013 | By |

Darwin hyshar1Hade Charles Darwin levt hade han säkerligen funderat över allt prat om ”change management” och varför anpassningsförmågan är så låg i praktiken. I allfall funderar jag på det. De flesta är överens om att den höga förändringstakten är här för att stanna. Ständiga förändringar är inte längre något som är på väg – det är det nya konstanta läget.

Sverigestudien (www.sverigestudien.se ) som är en bred kartläggning på våra värderingar, tankar om oss själva och våra arbetsplatser är ett av många exempel som påvisar den konstanta förändringstakten. Ännu mer intressant är att studien också drar slutsatsen att vi ännu inte hunnit vänja oss vid de ständigt rörliga förutsättningarna, att vi önskar vara mer anpassningsbara än vad vi i dagsläget är. Jag och mina kollegor pratade om detta häromdagen, vi kan konstatera att högre chefer och ledningsgrupper utgör inget undantag från gemene man gällande anpassningsförmåga. Lite orättvisvist uttalat kanske med tanke på att ledningsgrupper på ett sätt jobbar med anpassning hela tiden – jag kommer strax tillbaka till detta.

Även Regeringen har satt luppen på innovation och dess betydelse för konkurrenskraften. De har arbetat fram en Innovationsstrategi för Sverige (www.regeringen.se/sb/d/15700/a/201184 ) som börjar så här; ”Innovation börjar med människan. Det är människor som får idéer och utvecklar kunskap”. Detta vet vi om och vad jag kan se finns det redan ett rejält utbud av olika typer av utvecklingskoncept för att människor ska bli mer innovativa och kreativa.

Men… jag tror inte det är främst där som skon klämmer först och främst. Nu tillbaka till ledningsgrupperna – jag tror mer att den främsta utmaningen ligger i att klara av att överge gamla stela ledningsstrukturer. Då tänker jag både på incitamentsystem, affärsplanprocesser som har för långt planeringsperspektiv men även på den ledarskapskultur som ledningen står för varken de vill eller inte. Så nu till några frågor att fundera på…
Er ledarskapskultur och era ledningsstrukturer, i vilken grad är de Innovationsdrivande? Hur enkelt är det för era chefer, att designa om planer och aktiviteter samtidigt som ni jobbar på och förutsättningarna hela tiden förändras?

Vem vet, kanske är Darwins tes om annpassningsförmåga mer relevant för näringslivet nu än på åratal…?
Du kan göra en första 3-minuters test för att testa ditt företag.  Farida Rasulzada (Kreativitetsforskare, Lunds Universitet) har gjort ett enkelt ”test”. Hon har satt ihop 10 frågor där du kan få en första känsla för hur det står till med kreativiteten hos er – om du svarar ärligt då förstås…
http://farida.se/kreativt_test_Farida.pdf

05 feb

By

Varför slösar så många ledningsgrupper bort sin tid?

5 februari, 2013 | By |

Ledningsgruppen slösar tid på historien när det är framtiden de ska designa!

ledningsgruppVi har arbetat med över 150 ledningsgrupper. I över 100 av dem har vi gjort mätningar genom en enkät och intervjuer. Vår egen forskning säger att i mindre än 10 % av dem har medlemmarna samma syn på gruppens existensberättigande.
Den första slutsatsen är att det är alldeles för många ledningsgrupper som slösar tid och energi på grund av att de inte har tydliggjort syftet med varför de finns till. Man kan ju vända på perspektiven genom att göra följande lilla tankeexperiment med sin ledningsgrupp

”Tänk er att ni tar bort er som grupp från företaget under ett år. Vad är det som inte sker då som är viktigt för företaget?”

Vill man vara riktig elak kan man lägga till frågan; ”det kanske till och med blir bättre?”.

Detta är nog inte frågor du ska kasta ut under ett 5 minuters möte men varför inte när ni har ett lite längre möte och du känner att kommunikationsklimatet är rätt.

Det ägnas alldeles för mycket tid åt historia! En tidsstudie vi gjort visar att ca 75 % av mötestiden går till att prata historia, dvs. rapportering, 15 % till kortsiktiga beslut och endast 10 % till att diskutera strategiskt framåtsyftande frågor.

Av alla ledningsgrupper vi arbetat med så har ingen sagt att det är deras huvuduppdrag att ha koll på historien. Självklart är uppföljning och rapportering viktigt så att man har koll på nuläget men ska det få ta ett så stort utrymme?
Det är ofta lätt att falla ner i operativa frågor. De frågorna är lättare att lösa och det finns nästan alltid ett rätt eller fel. Strategiska diskussioner är ofta jobbigare. Man orkar inte ta strategiska diskussioner mycket beroende att dessa kommer med frågor som bygger på tro och antaganden.

Och vad händer om ledningsgruppen arbetar på för operativ nivå med beslutsutrymmet genom hela organisationen. Kvar för gruppcheferna blir inte mycket utrymme för egna beslut och initiativ. Något som, paradoxalt nog, ofta eftersöks av chefer.

16 jan

By

Skall man alltid tala sanning?

16 januari, 2013 | By |

250px-Pied_Piper2Jag spinner vidare på min förra blogg, Ledarskapstrender, kan vi tro på dem, som handlade om transparens och att vara öppen och ärlig. Jag träffade på följande situation i veckan som föranledde mig att reflektera.

Ett företag står inför stora utmaningar där man tydligt ser minskning av order. Detta kommer troligen påverka verksamheten genom minskning av bemanning och verksamhet. Samtidigt gäller det för alla att kämpa på och inte ”ge upp”. Företagsledningen inser att de måste satsa på ledarskapet och då speciellt första linjens chefer. Nu infinner sig den stora frågan – hur mycket skall ledningen säga om den verkliga situationen? Det finns en viss farhåga, från högsta ledningen, att cheferna ”tappar lusten” om dom får veta den nakna sanningen och att det kommer att påverka medarbetarna och därmed verksamheten ännu hårdare än annars.

Jag tror att man måste vara så rak och ärlig som man kan från ledningens sida för att inte satsningen slår bakut med stort missnöje, besvikelse och känsla av att ha vilseletts. Man måste tala om vilka beslut som är fattade och vilka som inte är det. Man måste bekräfta att det finns oro och rädsla och hjälpa till att hantera det. Är man öppen från ledningens sida och samtidigt engagerar cheferna i att hantera situationen och att ta ansvar tror jag man i längden får ett mycket bättre resultat än att dölja viss fakta och hoppas på det bästa.

Jag var själv utsatt för en liknande situation för några år sedan då vår vårt företag fick minska verksamheten kraftigt pga marknadssituationen. En av våra värderingar var ”vi är ett mänskligt företag” och detta ville vi verkligen efterleva i den omställningsprocess vi skulle genomföra. Vår utmaning inför förändringen var att få alla medarbetarna engagerade. Vår devis för detta var

  • Medarbetare måste förstå
  • Medarbetare måste acceptera
  • Medarbetare måste känna sig delaktig

Vår strategi var att jobba genom cheferna. Vi inledde utbildningsinsats för cheferna för att just skapa trygghet och praktiska tips och råd inför förändringen. När vi senare mätte processen genom att fråga medarbetare, både de som var kvar och de som fick lämna oss, fick vi mycket positiv respons. En av de största värden vi fick var att alla medarbetarna var fortfarande mycket positivt inställd till företaget och kunde rekommendera företaget för både presumptiva kunder och medarbetare

Vad tror ni? Egna erfarenheter? …..

”I think the leadership of a company should encourage the next generation not just to follow, but to overtake.”

Anita Roddick, The Body Shop

18 dec

By

Ledarskapstrender, kan vi tro på dem?

18 december, 2012 | By |

spaningNu har jag hört det ett antal gånger så jag börjar tro att det verkligen är en trend. Jag hörde Shinya Yamanaka (årets nobelpristagare i medicin) tala om detta i ”snillen spekulerar” på TV. Jag läste sedan en intervju med Jens Henriksson (VD för stockholmsbörsen) där han också sa det. Även den nytillrädde sjukhusdirektören för Sahlgrenska universitetssjukhus, Barbro Fridén, säger det.

Vad är det nu dessa säger som har fascinerat mig och ingivet mig hopp om framtiden. Dom säger att ledare, forskare, läkare och andra i ledande ställning måste vara mer öppna och ärliga. Helt enkelt säga som det är och våga vara transparanta.

Barbro Fridén säger att som chef för Astrid Lindgrens sjukhus införde hon en policy om total öppenhet. ”…. Under 18 månader var våra avvikelser ständigt omskrivna (i pressen). En del tyckte säkert att det var jobbigt men publiciteten gav kraft i förändringen. På tre år lyckades vi halvera antalet vårdrelaterade infektionerna på sjukhuset”.

Hur skall man få med sig sina kloka medarbetare om man tar ifrån dem deras ansvar att hantera öppenheten och ärlighet. Min erfarenhet är att man i någonslags omvänd hänsyn/omvårdnad om sina medarbetare döljer sanningen, lite som att säga att de inte kan hantera den. Tvärtom har jag sett ett otal exempel på att just när ledningen berättar det de vet och dessutom säger att för tillfället är detta allt som de vet eller som är bestämt så tas det emot mycket bra av medarbetarna.

En intervju med Håkan Samuelsson i GP idag gjorde mig också glad och hoppfull. Han beskrev sitt ledarskap så här ”…. Jag är en ledare som tror på att vi måste ha en samsyn på målet. Det räcker inte att veta vad som ska göras, det gäller att få folk med sig, för riktig fart tar det inte förrän alla har förstått. Han talar om ett ledarskap baserat på kommunikation, förståelse för målen, men också att fokusera på genomförandet och göra det enklare och snabbare”.

Fantastiskt att ledningen går ifrån det Machiavelliska och inser att det är inte bara ledningen som har hjärnkraft medans ”arbetarna” har muskelkraft. Nu inser man att besluten sker närmast kund och långt ifrån ledningen vilket givetvis måste betyda att alla måste veta och förstå vad som måste göras och inte minst varför.

Har du sett något som har ingivit dig hopp för framtiden?

Med dessa små trendspaningar ser jag med tillförsikt framemot nästa år och önskar er alla en GOD JUL och GOTT NYTT (Ledarskaps) ÅR.

Kontaktinformation

Kontakta oss:

Följ oss: