Image Image Image Image Image Image Image Image Image

förebild Archives - Ledarskaparna

09 Okt

By

Vi måste prata om det. Vi måste prata om mobbning av chefer!

9 oktober, 2017 | By |

När Christina Björklund beskriver mobbning av chefer på jobbet använder hon ordet ”rovjakt”.

Vad får du för bild i huvudet när du tänker på jakt? Jag ser ett jagat djur, svettig i pälsen och med ångestfyllda ögon. Som springer för att rädda sitt liv.

Hjärnforskare kategoriserar mobbing som ett trauma. Ett trauma är ett resultat av en chockartad och smärtsam upplevelse som skapar så mycket stress och känslor att de är mycket svåra att hantera. Som du troligtvis bär med dig resten av ditt liv.

Mobbning, i alla dess former, är fördjävligt. Så långt är vi alla eniga. Men sedan går meningarna isär.

Många är de som tänker att tiden läker alla sår, för att till sist göra oss starkare. Precis som om man ska säga ”Tack! Tack för att jag fick vara med om att bli utfryst, förtalad och exkluderad”! Jag har själv tänkt så. Peppat chefer att sätta sig på hästen igen. Bett dem reflektera över lärdomar. Lagt locket på egen skamlig erfarenhet.

Andra förstår att man måste sätta stopp för rovdjursjakten, redan innan bössorna laddas. Problem nr ett är att en mobbad chef skäms för att prata om att bli utsatt för mobbning. Det ingår ju i det informella chefskontraktet, att chefer ska stå ut med att bli kritiserade och ifrågasatta. Problem nr två är att många organisationer accepterar mobbning av chefer. Att acceptera är att inte säga stopp. Att ställa sig åt sidan när drevet går. Att hoppas att det går över. Att hoppas att den mobbade säger upp sig. Eller till slut går i pension.

Jag som arbetar dagligen med utveckling av chefer och organisationer, får en rejäl tankeställare av att lyssna på Christina Björklund. Det är någonting med de snälla organisationerna som skaver. Snällhet och konflikträdsla. Inte en klockren kombo. Jag upplever det som att Christina kastar en boll till mig. ”Varsego´, här får du empiriska data om chefsmobbning. Vad tänker du som ledarutvecklare göra med det”?

Christina, jag tar bollen! Jag kommer att prata om det här på alla ledarprogram, i alla ledningsgrupper och i all chefscoaching. Jag ska försöka att inte hytta med näven. Jag ska göra mitt bästa för att ställa frågor. Jag ska beskriva, att den konflikteskalering som sker i alla andra konfliktsituationer, d v s att konflikten trappas upp i olika steg över tid, inte gäller för chefsmobbning. För pang! Redan dag ett som ny chef på jobbet kan drevet vara där.

En kollega till mig förklarade för mig hur medarbetare i fungerande arbetsgrupper beter sig. ”De skvallrar gott om varandra” sa hon självklart. Vi behöver dra igång en rörelse i team som skapar det goda skvallret! Dela bilder av vad som fungerar och inte fungerar på jobbet. Göra både trivsel och missnöje pratbart. Vi måste sätta stopp för rovdjursjakten innan bössorna laddas.

Ta gärna kontakta om du är nyfiken.

 

15 Apr

By

Att vara förebild – har vi glömt detta?

15 april, 2015 | By |

gandi

Värdegrund kräver förebilder som konkretiserar ett intellektuellt koncept till verklig handling. Det som kan ta år att bygga upp kan raseras på nolltid.

Jag har följt debatterna de senaste månaderna om SCA ”skandalerna” och ”Saudi affären”. Det som slår mig är att perspektivet att vara förebild saknas i debatten. Jag tänker i SCA fallet så är det märkligt att inte höga vederbörande förstår sin roll som förebild och hur snabbt man kan rasera ett uppbyggt förtroende. På SCA hemsida står det ganska mycket om uppförande kod och av det uppfattar jag att det är viktigt för dem. De har säkert satsat en icke oansenlig  mängd resurser och tid för att få det implementerat i organisationen. På deras hemsida står bl.a. ”SCAs uppförandekod är kompassen som hjälper oss att omsätta våra värderingar i handling…”.

För oss i Ledarskaparna är värdegrundsarbete en strategisk fråga och bygger på företagets omvärld om vilka kritiska beteendeframgångsfaktorer som krävs för att företaget skall vara framgångsrik. Det är inget man gör på en kafferast utan kräver mycket arbete och tid. Konsekvens och uthållighet och inte minst att cheferna agerar som tydliga förebilder för att åskådliggöra det önskade beteendet. Oftast blir det fina ord på ett papper, ett intellektuellt koncept, som behöver konkretiseras genom bl.a. chefernas sätt att agera för att det skall börja bli konkret. Min undran i SCAs fall är hur kan då den högsta ledningen riskera att rasera hela detta arbete genom sitt agerande? Anser man att det inte berör dem? Okunskap? Man tror inte på dem och har aldrig köpt värdegrunden?

I Saudi fallet är det vi äldre som är dåliga förebilder för våra unga. Vi säger att vår värdegrund är viktigt, mänskliga rättigheter. Detta är vårt intellektuella koncept. När någon politiker sedan försöka konkretisera detta i praktiken så kritiseras det. Vi klagar ofta över att våra politiker inte står för något och när nu det görs så blir det inte bra det heller. Alla tycks vara överens om Margot Wallström analys av vad som sker i Saudiarabien. Men tydligen är oenigheten i hur det gjordes. Hur skall vår unga förstå vad som är rätt och fel när vi vacklar. När sedan 30 höga chefer går ut och fördömer agerandet, fastän de säger sig stå bakom de mänskliga rättigheterna, vad skickar man då för signal,  ”vår värdegrund är bra och vi står bakom bara de inte stör affärerna”?

Frågan vi äldre, och då speciellt personer i ledande ställning, bör ställa sig är ”hur bra förebilder är vi egentligen?”

15 Jan

By

Tänk dig en organisation byggd på medarbetarnas behov

15 januari, 2015 | By |

blogg jan15Jag kan inte släppa uppgiften om att endast 16% av våra medarbetare trivs och är engagerade i sitt arbete (i världen 13%; se tidigare blogg). Jag tänker vad trist det måste vara för resten att spendera så mycket tid på jobbet och önska att man egentligen var någon annanstans. Vad går inte förlorat för företagen vad gäller engagemang, kreativitet mm. Helt enkelt resursslöseri. Vad skulle behövas för att ändra denna siffra?

Tänk om man kunde skapa organisationer där alla eller i alla fall flertalet:

  • Kom till jobbet med liv och lust
  • Kände sig lyssnade till, sedda och bekräftade
  • Kände att de bidrog och kunde påverka företagets resultat
  • Att alla var jämställda vad avser beslut, dvs. alla var betrodda att kunna fatta bra beslut för företaget
  • Att hierarkier som bygger på rädslor var borta
  • Att de bakomliggande antagande till värderingarna byggde på
    • Allas lika värde
    • Människor är i grunden goda och vill väl, tills motsatsen är bevisat
    • Det finns inte bara 1 lösning till en utmaning eller problem
    • Man kan utvecklas på sin arbetsplats
    • Man kan ha roligt på jobbet

Ja jag kan tänka mig att du nu tänker, nu har karln helt flippat ut och blivit en ”New age-are”. Vad är det för flum han skriver om. Men tänk om detta är nästa nivå av företagsutveckling. En utveckling som gagnar alla. En utveckling som följer vår medvetenhetsutveckling om en bättre värld på många plan. Många företag jag känner grubblar mycket kring hur nästa nivå av ledarskap skall se ut. Vi ser att färre och färre av dagens unga vill bli chefer och ännu lägre procent hos kvinnor. Dagens chefer och kanske ännu mer min generations chefer är inte en förebild som attraherar dagens unga.

Faktum är att jag har läst en mycket intressant bok under julhelgen där författaren forskat kring företag som lever enligt ovanstående riktlinjer och skapar helt fantastiska resultat. Jag har blivit mycket inspirerad av boken och kan absolut tänka mig att delar av tankarna skulle behöva appliceras i dagens företagskultur för att höja engagemanget bland medarbetare. Jag tror inte det är lätt. Det kräver oerhörd mognad och vilja hos högsta ledningen. Det kräver uthållighet och konsekvens. men samtidigt ser man av exemplen i boken att de som vågar och fullföljer får oerhörd mycket tillbaka både i form av ekonomiska resultat och människor som växer i organisationerna. Man måste inte ta hela klivet på en gång utan pröva sig fram i små steg. Kineserna har ett bra ordspråk för detta ”vi skall gå långt därför tar vi små steg”.

Boken heter ”Reinventing organizations – a guide to creating organizations inspired by the next stage of human consciousness” av Fredric Laloux. Tyvärr finns den inte på svenska ännu. Kolla gärna författarens website.

27 Feb

By

De som vill förnya mest blir själva den största bromsen!

27 februari, 2014 | By |

Filosofi_imageIbland vill man så mycket så att det knyter sig eller så kan man vara alltför ambitiös att man skickar upp så många bollar att man till slut inte vet vilka bollar man ska försöka landa. Men det är inte det jag tänker på nu. Istället handlar det om – OM man förstått sin egen roll och vilken makt man har genom att vara förebild och tillhöra företagsledningen. Ledningsgruppens ansvar för att se till att företaget skaffar sig den kultur som behövs för att uppnå resultaten verkar hamna långt ned på listan jämfört med alla nyckeltal och styrkortsmodeller.

När i princip alla numer pratar om behovet av mer innovation blir detta extra tydligt, vad som krävs av ledningen och… hur det ofta blir. Om detta har Per Malmberg, under en skön toppform, skrivit en träffsäker artikel på Motivation.se. Sitter du i en ledningsgrupp eller arbetar du med att öka innovationstakten tycker jag att du ska läsa den.

http://www.motivation.se/innovation/ledarskap/det-innovationsdrivande-ledarskapet-en-kulturfraga

10 Feb

By

Skulle du velat haft Steve Jobs som chef?

10 februari, 2012 | By |

Jag har läst boken om Steve Jobs som jag fann mycket fascinerande. Medan jag läste boken, med all beundran för vad karln hade åstadkommit, kunde jag inte låta bli att fundera på om jag skulle velat ha haft honom som chef. Jag är ledarskapskonsult så kanske därav min egen fundering och för att Steves ledarskap stod i mångt och mycket för något helt annat än det jag står för.

Han hade många positiva egenskaper som ledare. Han med sin ”reality distortion field” fick medarbetare att åstadkomma saker dom aldrig trodde att dom kunde. Han hade mod att stå för sina synpunkter även om han ibland hade alla mot sig. Han vågade ta risker. Han hade visioner som han kunde förmedla och få andra att tro på. Han kunde skapa engagemang. Han vågade utmana och därmed göra det nya och för vissa omöjliga. Han hade passion.

Sen hade han några egenskaper som jag inte värderar så högt. Han kunde skälla ut folk offentligt. Han kunde göra andras idéer till sina. Hans sociala känselspröt hade övrigt att önska. Hans tålamod för andras behov och önskningar var begränsad. Han drogs inte för att såga andras tankar/idéer jäms med knäna. Kortsagt hans medmänskliga egenskaper och hans sätt att se, höra och bekräfta alla medarbetare var inte något jag förespråkar.

Ändå står jag här och funderar på om jag skulle velat ha honom som chef. Att ha honom som chef/företrädare för det företag jag jobbar på och som jag inte behöver jobba nära tror jag absolut att jag svarar JA. Men som min direkta chef? Å ena sidan skulle han säkert fått mig att växa och åstadkommit saker jag inte hade annars men frågan är till vilket pris? Man är nog tvungen att vara stark och ha en god självinsikt och självförtroende.

Vad svarar DU på frågan?

Kontaktinformation

Kontakta oss:

Följ oss: